Sista frukosten.
"Hjärtat, du förstår att det här kan vara den sista gången vi äter frukost ihop va?"
Det gjorde så ont i mig varje gång, varenda gång jag insåg att du inte såg den framtid jag såg.
"Jag kommer tillbaka till dig, jag lovar. Jag älskar dig."
Jag visste att det var tomma ord redan då, du ljög inte men du ville inte heller se mig gråta. Dock kom du tillbaka för något för nu stod du framför mig igen, med ett skamset leende på läpparna. Det var inte för mig, jag vet, och för vad du kom tillbaka kommer jag nog aldrig få veta för nu är vi bekanta.
Ovant. Ovant att vara bekant med någon som man lärde känna direkt första gången vi sågs.
Jag känner dig till namn och vi hälsar väl lätt på varandra om vi möts i vår stad, men jag kommer nog aldrig mer få veta vad som rör sig i ditt huvud.
Det kom inget förlåt och jag väntade mig inget förlåt. Fast ett förlåt hade ändå varit en positiv överraskning.
För ett förlåt hade du fått mina tankar, precis som du fick dem för en femma första gången.
