rockzina

Tänk om du hade vetat. Tänk om du hade vetat att jag bevakar varje steg du tar. Att jag är fast i din närvaro. Jag börjar faktiskt tycka om dig lite. Jag gillar att ditt hjärta bultar i hundraåttio varje gång du går på stan. Jag gillar att du håller andan när du går förbi en polisbil. Jag gillar att du håller på att bli lite smått galen. Ingen vet vad du har gjort, ingen kan ens ana att du är kapabel till att göra något sådant. Ingen vet att du är en mördare.

Jag kommer ihåg den där natten så väl. Det var den 6 april 2004 och jag var på väg hem. Jag har aldrig vågat gå ensam hem genom skogen förut, ändå gjorde jag det den natten. Den värsta natten i mitt liv, den sista natten i mitt liv, den natten jag mötte dig. Om jag inte gått genom skogen den natten hade jag aldrig mött dig, hade jag aldrig mött den man som tog mitt liv. Det gick så fort allting, i ena stunden gick jag där på den smala skogstigen och i nästa stod jag jämte och såg på när du grävde ner min livlösa kropp. Du var full, fruktansvärt full. Jag hann bara känna ölstanken och svettdoften innan jag träffade av något hårt i huvudet, jag hann inte uppfatta vad det var som träffade mig. En dov duns, sen blev allting svart. Du fick blod på dina bruna sandaler den natten och jordfläckar på knäna på dina jeans. Svetten droppade från din blanka panna, ditt flottiga hår hängde i stripor ner i över de ljusa glasögonbågarna. Där mitt i Norrlands djupa granskogar begravde du en flicka med dina bara händer. Du begravde mig. Jag var så vilse, allting var svart. Jag såg inget ljus, ingen tunnel. Nu vet jag inte var jag ska ta vägen, jag tvingas förfölja dig. Sitta med dig när du äter frukost, jag tvingas se att du ångrar dig men jag vet inte varför.

När jag försöker gå någon annanstans blir allting svart och när det ljusnar igen är jag tillbaka hos dig. Det finns ingen mening, det finns ingen läxa att lära, när skulle jag ha nytta av den? Det finns så många frågor jag vill ha svar på men jag har ingen att fråga, ingen ser mig. Jag undrar om du ens känner min närvaro?

Jag vill bort från dig. Jag vill iväg, jag vill hem. Jag vill inte vara fast. Men mitt hopp har försvunnit, det har gått tre år sen mötet med dig i skogen. Ditt då bruna hår har nu grånat, din hy har märkbart åldrats, dina kinder har sjunkit in. Nu kan jag dig utan och innan. Dina morgonrutiner, gå ur sängen vid åtta, äta en tallrik flingor och läsa DN är nu mina morgonrutiner med. Fast jag äter inte och jag sover inte, jag är varken hungrig eller trött. Jag är varken törstig, ledsen eller glad. Jag bara finns. Jag är trött på att bara finnas. Före mötet med dig hade jag så mycket drömmar, planer och förhoppningar. Bara tre dagar efter skulle jag resa till Bali med min bästa vän Frida. Vi hade planerat resan så länge och hade jobbat natt och dag i ett år för att tjäna ihop pengar. Frida ja.. Jag undrar hur det är med henne. Om hon har flyttat in den där lägenheten hon så gärna ville ha, om hon har någon sambo nu, kanske tillochmed barn. Men, det är ingen idé att fundera, jag antar att jag är fast här för alltid. Det finns ingen utväg. Jag väntar bara på att du ska dö, det är mitt enda hopp.

Man kan väl säga att vi lever tillsammans du och jag. Fast det är bara du som lever. Vi bor i din lilla tvåa, med de slitna beiga tapeterna och de mintgröna gardinerna. Det är glest möblerat, i vardagsrummet finns bara en soffa och en tv, inga blommor, inga tavlor, inga foton. I sovrummet finns bara din säng. Det är så fruktansvärt tråkigt här, men jag kan inte bli uttråkad. Jag bara finns.

Min hörsel har utvecklats så pass efter min död att jag kan höra hjärtslag, smygande fotsteg och de tystaste viskningar. Det är därför jag kan höra hur ditt hjärta rusar när du tänker på den där natten, på vårat möte. Jag kan känna av folks känslor nu, glädje, rädsla, lycka.  Det är därför jag kan känna din ångest nu, det är därför jag vet att du ångrar dig.

Du är så ensam. Du är så jävla ensam. Du har inga barn, ingen fru, ingen flickvän, inga vänner. Du förlorade allt den kvällen. Du blev totalt avskärmad från alla den kvällen, du har inget kvar att leva för. Ibland önskar jag bara att du ska ta livet av dig. På så sätt hoppas jag att jag äntligen ska bli fri.

Den där natten förändrade mitt liv. Det mötet var det mest fruktansvärda ögonblicket i mitt liv. Den där kvällen i april 2004 dödade jag en flicka. Jag hade varit ute på krogen och bestämde mig för att gå genom skogen hem. För mycket alkohol och någon spruta heroin slutade i ett enormt krogbråk, jag blev så arg. Jag kände bara för att slå sönder hela världen. Det var där, mitt på skogsstigen, jag fick syn på henne. Hon var väl i sextonårsåldern, ilskan rusade genom kroppen på mig. Jag har aldrig ångrat något så mycket i hela mitt liv. Jag tog upp en tjock gren och drämde i hennes bakhuvud, hon aldrig uppfatta vem jag var. Jag fick panik. Med ens nyktrade jag till och började gräva en grav med mina bara händer.

När jag kom hem var det jordfläckar på mina knän och mina sandaler var nerblodade. Att vakna upp dagen efter var fruktansvärt. Inga ord kan beskriva min ångest.

Nu, när det har gått tre år, har jag inget kvar att leva för. Mitt liv är så grått. Mina vänner har slutat höra av sig, jag är helt instängd i mig själv.

Stora folksamlingar ger mig panik och jag spyr nästan av poliser och polisbilar. Varje dag ser likadan ut. Jag går upp äter, tittar på tv, äter, tittar på tv, äter, tittar på tv, sover. Jag är så trött på mig själv, på mitt liv. Jag har många gånger funderat på att ta mitt liv. Det finns ingen mening att leva kvar. Jag har inga drömmar, inga planer, inga mål. Jag har inget.

Idag är det äntligen dags. Jag har planerat en överdos. Ingen skulle märka något. Heroinsprutan kallar på mig, det var tre år sen sist, jag har inte tagit något sen april 2004.

Jag ryser till när nålen mjukt tar hål på min hud och fyller mina vener med endorfiner. Jag känner hur det blir allt svårare att andas och tillslut, tillslut, ser jag äntligen ljuset. Jag är fri.