rockzina

Mitt liv är just nu på hold, på paus & jag kan inte hitta den där jävla playknappen.

Jag vaknar varje förmiddag men jag ser ingen som helst poäng med att gå upp. Att försöka tänka ljust, - det löser sig, allt händer av en mening - , det börjar bli uttjatat och så jävla skrämmande. Tänk om det inte löser sig? Tänk om allt jag har upplevt i mitt liv har varit för intet?

 

Följ dina drömmar säger dem, du bestämmer ditt eget öde och bla bla bla... Jag vet inte ens vad mina drömmar är, jag vet inte vad jag vill, vem jag är eller inte ens vad jag vill göra om tio år. 

 

Resa då? Jo klart jag vill resa, men jag är så fruktansvärt rädd för allt som ska hända hemma när jag är borta. Om någon släktning dör eller blir sjuk eller om min ponny blir allvarligt sjuk, vad händer då? Om jag är tusentals mil borta? Tänk inte så säger ni säkert då. Men det är så jag tänker. Jag har alltid haft känslorna utanpå kroppen. Jag börjar gråta för allt, ibland börjar jag gråta för ingenting. Mitt humör går väldigt upp och ner, en timme kan jag vara världens gladaste och i nästa kan jag sitta och ha världens ångestattack.

 

Så nu är jag bara, jag finns bara, i väntan på att något slags ljus ska dyka upp. Jag söker i genomsnitt 5 jobb per dag utan resultat. 

Någonting måste hända, jag vet bara inte vad.