rockzina

Om mannen i ditt liv skulle du vara otrogen, vad skulle du göra då?
Dumpa honom direkt. Stenhårt och brutalt.

Hur många har du varit tillsammans med? (Alltså ihop med)
Tre skulle jag nog vilja påstå.

Vill du gifta dig? Varför/Varför inte?
Kanske, har inte bestämt mig än. Behöver inget giftermål för att bekräfta min kärlek, det kan jag göra ändå. Dock skulle det vara en väldigt rolig upplevelse.

Blir du lätt kär?
Njaa. Jaa ... Jo det kanske man skulle kunna påstå. Lätt intresserad iallafall och om förmålet för intresset visar sig vara intressant kan det ju leda till kärlek.

Vad är viktigast hos en kille? Vad faller du för liksom?
jaa.. jag är väl den där klassiska, faller ofta för killar som är svåra att få eller som är upptagna eller liknande. Ofta för killar jag aldrig trott att jag någonsin skulle bli ens intresserad av, så var det i dom två senaste fallen iallafall. Men annars faller jag för killar med glimten i ögat, som får mig att skratta.

Vad är det mest avtändande du vet?
Mesar. Utan tvekan. Killar som flackar med blicken och tvekar och mesar och låter mig bestämma hatar jag.

Hur viktigt är det att man har något gemensamt?
Inte väldans viktigt sålänge man respekterar varandras intressen.

Hur länge varar dina förhållanden?
Dum fråga ellor?

Har du fått ditt hjärta krossat?
Oh yes. Eller aa.. mer utslitet och nertrampat av galna elefanter.. men det är kanske ungefär samma sak.

Vad är det mest romantiska du varit med om?
hmm.. jag är ingen vidare romantisk person. Jag tycker mer att det är de små sakerna som är romantiska. Så därför säger jag:
Det var häromdagen när jag och fjoonte satt och tittade på tv med hans mamma så hoppade han på mig och pussade mig (hihihi) så vände han sig till sin mamma och sa "Mamma vet du? Jag har världens bästa flickvän".
Det tyckte jag var mycket sweet.

Hur raggar du?
Jag raggar inte, de raggar.

Har du en ”utseendetyp” hos killar?
haha som fan. Förr var det skejtare. (Förr? Är jag 40 eller? Nee, när jag var i fjortonårsåldern då..) Den senaste och den pågående har båda varit långa och smala och med håret åt höger (weird?)

Beskriv en perfekt första dejt:
Jag skulle nog vilja säga hemmamiljö, lugnt sådär. Man lär känna varandra bättre hemma (har ingenting med det här att gära men just nu är jag väldigt sugen på chokladpudding och banan).

Vem var din första kärlek?
hm.. jag skulle nog sagt Kristoffer om jag aldrig blivit tillsammans med Tim. Men ... alltså det är så stor skillnad på kärlek och kärlek. När jag var tillsammans med krille var jag überblyg och sa aldrig något, det var mest en såndär trevande tonårsförälskelse. Tim var en annan sak, jag visste mer vem jag var men vårt förhållande handlade mycket om uppmärksamhet. Tror jag, känns så på efterhand. Nu när jag är tillsammans med Jonathan har jag hittat mig själv och jag skrattar och är lycklig och jag kan få honom att skratta. Det är ett annat slags förhållande. Men ändå jag måste nog svara Tim.

Vad tycker du om att ligga på första dejten?
Det är väl upp till var och en. Beror på om man aldrig träffats eller om man har pratat ett tag och känt varandra sen innan.

Vad tycker du om one night stands?
Ingen uppfattning. För mig är ett one night stand någonting man läser om eller ser på film.

Hur är du som flickvän?
Fan vilken svår fråga. Jag kräver nog väldigt mycket uppmärksamhet och jag kan nog vara väldigt svår att ha och göra med. (och nu blev jag jävligt sugen på surdegsbröd). Och nu blev det jobbigt att beskriva mig själv. Jag försöker iallafall vara ödmjuk och glad.

Tänk om du hade vetat. Tänk om du hade vetat att jag bevakar varje steg du tar. Att jag är fast i din närvaro. Jag börjar faktiskt tycka om dig lite. Jag gillar att ditt hjärta bultar i hundraåttio varje gång du går på stan. Jag gillar att du håller andan när du går förbi en polisbil. Jag gillar att du håller på att bli lite smått galen. Ingen vet vad du har gjort, ingen kan ens ana att du är kapabel till att göra något sådant. Ingen vet att du är en mördare.

Jag kommer ihåg den där natten så väl. Det var den 6 april 2004 och jag var på väg hem. Jag har aldrig vågat gå ensam hem genom skogen förut, ändå gjorde jag det den natten. Den värsta natten i mitt liv, den sista natten i mitt liv, den natten jag mötte dig. Om jag inte gått genom skogen den natten hade jag aldrig mött dig, hade jag aldrig mött den man som tog mitt liv. Det gick så fort allting, i ena stunden gick jag där på den smala skogstigen och i nästa stod jag jämte och såg på när du grävde ner min livlösa kropp. Du var full, fruktansvärt full. Jag hann bara känna ölstanken och svettdoften innan jag träffade av något hårt i huvudet, jag hann inte uppfatta vad det var som träffade mig. En dov duns, sen blev allting svart. Du fick blod på dina bruna sandaler den natten och jordfläckar på knäna på dina jeans. Svetten droppade från din blanka panna, ditt flottiga hår hängde i stripor ner i över de ljusa glasögonbågarna. Där mitt i Norrlands djupa granskogar begravde du en flicka med dina bara händer. Du begravde mig. Jag var så vilse, allting var svart. Jag såg inget ljus, ingen tunnel. Nu vet jag inte var jag ska ta vägen, jag tvingas förfölja dig. Sitta med dig när du äter frukost, jag tvingas se att du ångrar dig men jag vet inte varför.

När jag försöker gå någon annanstans blir allting svart och när det ljusnar igen är jag tillbaka hos dig. Det finns ingen mening, det finns ingen läxa att lära, när skulle jag ha nytta av den? Det finns så många frågor jag vill ha svar på men jag har ingen att fråga, ingen ser mig. Jag undrar om du ens känner min närvaro?

Jag vill bort från dig. Jag vill iväg, jag vill hem. Jag vill inte vara fast. Men mitt hopp har försvunnit, det har gått tre år sen mötet med dig i skogen. Ditt då bruna hår har nu grånat, din hy har märkbart åldrats, dina kinder har sjunkit in. Nu kan jag dig utan och innan. Dina morgonrutiner, gå ur sängen vid åtta, äta en tallrik flingor och läsa DN är nu mina morgonrutiner med. Fast jag äter inte och jag sover inte, jag är varken hungrig eller trött. Jag är varken törstig, ledsen eller glad. Jag bara finns. Jag är trött på att bara finnas. Före mötet med dig hade jag så mycket drömmar, planer och förhoppningar. Bara tre dagar efter skulle jag resa till Bali med min bästa vän Frida. Vi hade planerat resan så länge och hade jobbat natt och dag i ett år för att tjäna ihop pengar. Frida ja.. Jag undrar hur det är med henne. Om hon har flyttat in den där lägenheten hon så gärna ville ha, om hon har någon sambo nu, kanske tillochmed barn. Men, det är ingen idé att fundera, jag antar att jag är fast här för alltid. Det finns ingen utväg. Jag väntar bara på att du ska dö, det är mitt enda hopp.

Man kan väl säga att vi lever tillsammans du och jag. Fast det är bara du som lever. Vi bor i din lilla tvåa, med de slitna beiga tapeterna och de mintgröna gardinerna. Det är glest möblerat, i vardagsrummet finns bara en soffa och en tv, inga blommor, inga tavlor, inga foton. I sovrummet finns bara din säng. Det är så fruktansvärt tråkigt här, men jag kan inte bli uttråkad. Jag bara finns.

Min hörsel har utvecklats så pass efter min död att jag kan höra hjärtslag, smygande fotsteg och de tystaste viskningar. Det är därför jag kan höra hur ditt hjärta rusar när du tänker på den där natten, på vårat möte. Jag kan känna av folks känslor nu, glädje, rädsla, lycka.  Det är därför jag kan känna din ångest nu, det är därför jag vet att du ångrar dig.

Du är så ensam. Du är så jävla ensam. Du har inga barn, ingen fru, ingen flickvän, inga vänner. Du förlorade allt den kvällen. Du blev totalt avskärmad från alla den kvällen, du har inget kvar att leva för. Ibland önskar jag bara att du ska ta livet av dig. På så sätt hoppas jag att jag äntligen ska bli fri.

Den där natten förändrade mitt liv. Det mötet var det mest fruktansvärda ögonblicket i mitt liv. Den där kvällen i april 2004 dödade jag en flicka. Jag hade varit ute på krogen och bestämde mig för att gå genom skogen hem. För mycket alkohol och någon spruta heroin slutade i ett enormt krogbråk, jag blev så arg. Jag kände bara för att slå sönder hela världen. Det var där, mitt på skogsstigen, jag fick syn på henne. Hon var väl i sextonårsåldern, ilskan rusade genom kroppen på mig. Jag har aldrig ångrat något så mycket i hela mitt liv. Jag tog upp en tjock gren och drämde i hennes bakhuvud, hon aldrig uppfatta vem jag var. Jag fick panik. Med ens nyktrade jag till och började gräva en grav med mina bara händer.

När jag kom hem var det jordfläckar på mina knän och mina sandaler var nerblodade. Att vakna upp dagen efter var fruktansvärt. Inga ord kan beskriva min ångest.

Nu, när det har gått tre år, har jag inget kvar att leva för. Mitt liv är så grått. Mina vänner har slutat höra av sig, jag är helt instängd i mig själv.

Stora folksamlingar ger mig panik och jag spyr nästan av poliser och polisbilar. Varje dag ser likadan ut. Jag går upp äter, tittar på tv, äter, tittar på tv, äter, tittar på tv, sover. Jag är så trött på mig själv, på mitt liv. Jag har många gånger funderat på att ta mitt liv. Det finns ingen mening att leva kvar. Jag har inga drömmar, inga planer, inga mål. Jag har inget.

Idag är det äntligen dags. Jag har planerat en överdos. Ingen skulle märka något. Heroinsprutan kallar på mig, det var tre år sen sist, jag har inte tagit något sen april 2004.

Jag ryser till när nålen mjukt tar hål på min hud och fyller mina vener med endorfiner. Jag känner hur det blir allt svårare att andas och tillslut, tillslut, ser jag äntligen ljuset. Jag är fri.